Minnestal
Ulla-Britt, som egentligen föredrog att bli kallad Ulla, föddes den 28 maj 1931. Hennes biologiska mamma Marta Nyholm, inflyttad från Saltvik på Åland, var ensamstående och arbetade hos trädgårdsmästaren i Sundby på Svartsjölandet i Ekerö kommun. På gården intill bodde Signe och Sven Eriksson som inte hade fått barn, men längtat mycket efter ett. När Ulla var två år gammal adopterade de henne i gott samförstånd med Marta. Till Signes och Svens stora lycka blev de nu mamma och pappa till Ulla.
Sven var uppväxt på Svartsjölandet och hade träffat mamma Signe under hennes sommarvistelser. Signe var ursprungligen från Stockholms innerstad, men efter att paret hade fattat tycke för varandra flyttade de så småningom ihop och bosatte sig i Sundby.
Ulla kom till ett harmoniskt hem, där hon blev väl omhändertagen och älskad. Familjen bodde på landet där det fanns gott om mat även under de svåra krigsåren. Trots att pappa var elektriker och familjen hade det relativt gott ställt, fick mamma Signe ändå vänta en tid på att fä en elspis. Och man hade utedass fram till första halvan av 40-talet.
Sven var en företagsam man och skaffade sig tidigt en bil (T-Ford), vilket underlättade när han skulle besöka sina kunder. På grund av bensinransoneringen kunde han dock inte färdas med bilen under kriget, men då tog han istället cykeln till sina till kunder.
Ulla växte upp och började i folkskolan vid 7 års ålder. Skolan låg i närheten, alldeles intill Sånga kyrka. Ulla var duktig och tyckte om att gå i skolan, men hon var nog redan då lite busig på sitt charmiga sätt med en pillemarisk glimt i ögat.
Vid ett tillfälle kastade hon en kastanj in i katedern, vilket gjorde att både kamrater och fröken hoppade till och undrade vad som hade hänt! Någonstans i salen satt då Ulla och myste och visste förstås ingenting om saken.
Sven lärde Ulla att ha stor respekt för elektriciteten, särskilt när det var oväder med åska och blixtar.Signe hade varit med om en eldsvåda orsakad av ett blixtnedslag. Det hade satt djupa spår i henne.
Tidigt upptäckte mamma och pappa att Ulla hade en blick för bild och färg. Framförallt Sven, som också hade en konstnärlig begåvning, såg till att hon fick utveckla sin förmåga. Medan träningen till att bli en god husmor, som var brukligt på den tiden, fick mindre uppmärksamhet. Ulla utvecklade däremot andra praktiska talanger och kunde gripa tag i både hammare och såg. Även trädgärdsarbete låg henne varmt om hjärtat och hon spenderade gärna tid ute på odlingarna i Sundby.
Det var nog det närmaste hushållsarbete hon kom, att röra runt i grytorna var inte riktigt Ullas melodi.
Så senare på 60-talet, när Ulla själv hade fått barn, serverades det en hel del halvfabrikat vilket kanske inte var så vanligt på den tiden. Det skulle inte så många reagera på idag och det gjorde inte Ullas barn heller. De älskade burkraviolin som bjöds till middag i slutet på veckan. Då var det riktigt fredagsmys!
Förutom sin konstnärliga talang var hon också musikaliskt lagd och spelade både piano och dragspel. När hon inte målade och tecknade var hon tillsammans med kamraterna i byn. De hade en god sammanhållning och säkerligen väldigt kul. De skapade bl a en lokalrevy där Ulla fick tillfälle att använda sin musikaliska talang
Sitt första jobb fick hon som 16-åring. Hon gjorde reklamskyltar, diplom och andra handmålade alster på en reklamateljé i Stockholm. Trots att det var tre mil enkelväg till jobbet färdades Ulla på cykel, precis som pappa under kriget. Under tonåren studerade hon också måleri för konstnären Harald Wiberg och senare även på Konstfack.
Ulla tänjde ofta på gränserna och provade på sådant som många andra ungdomar inte vågade. Hon var nyfiken och sugen på nya utmaningar och stundom på gränsen till våghalsig.
Hennes pappa kan nog till viss del vara medskyldig till detta, för redan som 13-åring hade han lärt henne att köra bil och i tonåren lärde Ulla sig även att köra motorcykel. Som 22 åring våren 1954, Ulla volontär i “Lotta-kåren” – SKBR, och fick lära sig att köra tunga lastbilar för det svenska försvarets räkning. Hon kände sig mycket stolt över denna bedrift. Hon älskade ju att köra!
En dag i tjugoårsåldern träffade Ulla en kille som höll på med segelflygning, och det ville ju Ulla förstås också göra! Hon fick följa med ut till Ängsö där hon träffade den stilige segelflygs- instruktören Lars, som kunde ta henne under sina vingar för att lära ut denna ädla konst. Det visade sig så småningom att de hade flera gemensamma nämnare förutom segelflyget. Lasse,som han kallades, var en mycket begåvad tecknare och att hans föräldrar dessutom drev ett trädgårdsmästeri i Södertälje, gjorde inte saken sämre. Det tog inte läng tid förrän kärlek uppstod. Ulla gifte sig med Lasse i mitten på 50-talet.
Till Ullas och Lasses stora glädje och stolthet föddes dottern Annika 1956. Den unga familjen bodde sin första tid på Svartsjölandet i ett fint litet hus på nyblivna mormor och morfars ägor. Ganska snart flyttade man till Lasses hemtrakter i Södertälje. Fyra år efter Annika föddes Agneta, full av energi och nyfikenhet. Ulla hade själv erfarit att växa upp som det enda barnet och ville inte att hennes egna barn skulle göra det, så glädjen var stor over att se syskonen tillsammans. Efter en tid flyttade även mormor Signe och morfar Sven till Södertälje och köpte ett hus uppe på en kulle i Östertälje. De ville vara nära sin dotter och barnbarnen.
I augusti 1961 avslutade Ulla och Lasse sitt äktenskap och gick skilda vägar. Skilsmässor på 60-talet var inte lika vanliga som idag. Och även om beslutet var allt annat än lätt tyckte Ulla att det var rätt. Hon hade modet att ta konsekvenserna och att bli en ensamstående småbarnsmamma.
Livet måste gå vidare. I grunden hade Ulla en positiv livsinställning och en tro på att allt alltid ordnar sig. Ulla försörjde sig som dekoratör pa Twilfit och frilansade som reklamtecknare på Astras ateljé.
Nu började hon också sjunga och var bl.a. med i Astrakören och Leif Engdahls Jazzkör. De hade många spännande uppträdanden, bl.a. på Nalen i Stockholm. Musiken började ta mer plats i hennes liv och med det fick hon också många nya vänner.
En kväll i mitten av 60-talet var Ulla på Solliden och dansade. I kvällens orkester ingick en mycket attraktiv pianist med glimten i ögat, Per Andersen från Danmark. Det uppstod gnistor och innan kvällen var över hade de bytt telefonnummer.
Ullas liv tog nya vändningar, varannan helg reste hon för att kunna träffa Per där hans band uppträdde.
Flickorna bodde under tiden hos Signe och Sven i Östertälje där de hade många lyckliga stunder. Annika och Agneta älskade sina morföräldrar! Ulla och Per gifte sig 1968. Året efter blev Annika och Agneta storasystrar till Christian, en söt och glad liten pojke!
Livet med Per blev annorlunda fartfyllt och roligt. Som pianist hade Per massor av musikervänner och hemmet blev en samlingsplats för jammande och roliga fester. Till Ullas stora glädje var även hennes nya man inte bara intresserad av musik, utan också väldigt duktig på att laga mat. Deras första gemensamma hem var på det nybyggda Bodastigen i Södertälje.
Alla grannar delade dock inte familjens entusiasm för musik, så Andersens fick förtur till ett radhus i Brunnsäng. Per hade slutat turnera och hade istället haft turen att få en musiklärartjänst på Musikskolan eller Kulturskolan som det heter idag. På kvällarna uppträdde han på Bäckahästen och Brända Tomten i Stockholm. Per kom sedermera att bli en mycket uppskattad och prisad kulturpersonlighet i Södertälje.
Åren som egenföretagare var Ulla ofta bekymrad över att få ekonomin att gå ihop. När hon tog steget att börja arbeta inom hemtjänsten, fick hon tryggheten av en fast anställning och kunde helhjärtat ägna sig åt ett arbete som hon tyckte mycket om. De pensionärer hon besökte var alltid glada och tacksamma.
Med tiden blev hon befordrad till gruppchef inom hemtjänsten. Arbetslivet var ordnat och belönande, fastän hon kunde sakna skapandet från sina tidigare jobb. En dag kom Agneta hem och berättade att Ulla skulle bli mormor. Ulla blev lite fundersam och påminde om dotterns dröm om att resa runt och se världen. Agneta tyckte dock att ett barn är väl inget hinder • man stoppar bara ner det i en ryggsäck och åker. Sådan mor sådan dotter – det löser sig! Nåväl i november 1980 föddes solstrålen Jonas och Christian blev vid elva års ålder en stolt morbror.
Mamma Signe flyttade till äldreboendet Artursberg 1985. Pappa Sven var redan tidigare bortgången och Signe hade bott ensam i huset i Östertälje under ett antal år. Men 1986 fick det gula huset på kullen nya boende när Ulla och Per flyttade in med Christian. Ulla gick i pension i mitten av 90-talet och nu satte hennes målande igång med stor passion. En gång i tiden hade hon lovat sin pappa att när hon blev pensionär, ja då skulle hon minsann börja måla på riktigt!
De löftet uppfyllde hon med råge! Hon gick med ett flertal konstnärsgrupper som delade ateljé och ordnade utställningar tillsammans. De reste land och rike runt, även utomlands, för att berika sig med inspiration för skapandet. Måleriet gav henne stor glädje och gemenskap med likasinnade och kom att betyda mycket för henne.
Ulla hade också flera separata utställningar, bland annat på Galleri Greger på Hornsgatspuckeln i Stockholm. Pensionärslivet blev i mångt och mycket ett härligt äventyr. Äventyrslystnaden överförde Ulla till sina tre barn som har bott och bor på olika platser i världen. Annika studerade konst och gifte sig i USA, där hon bodde under 20 år. När Ulla och Agneta åkte över för att hälsa på, var det en stor dröm som gick i uppfyllelse för Ulla.
Hon hade under många år drömt om att besöka det stora landet Amerika. Agneta gav sig iväg som 17-åring med avsikt att resa ensam till Indien, men hamnade av olika skäl i Egypten istället.
Under 7 år bodde hon på Gotland dit Ulla ofta reste för att hälsa på. Det delade intresset för måleri och skapade många tillfällen att måla tillsammans. Ibland hängde även Jonas med. Christian bor sedan många år utomlands. Först flyttade han till Irland men bor numer i Singapore. Han är lyckligt gift med Nat från Thailand.
Ulla höll sig aktiv ända till november 2019, då hon ramlade i hemmet och togs in på sjukhus. Efter en tid av vård kom hon till ett korttidsboende i väntan på att få en plats på ett äldreboende. Per hade redan under en tid, bott på Björkmossens äldreboende i Södertälje där Ulla brukade besöka honom ända till hon gjorde sig illa.
Efter att de inte längre kunde träffas uttalade Ulla ofta en längtan efter deras gemensamma stunder. Hennes längtan gick i uppfyllelse när hon en vecka innan sin bortgång fick flytta till samma boende som Per. De fick ta del av varandras sista gemensamma dagar och Ulla kunde med ro konstatera att hennes kära man och livskamrat Per allt ändå var sig lik.
Trots Corona restriktioner fick den närmaste familjen till slut tillstånd att komma på besök förutom Christian som inte fick resa till Sverige på grund av rådande omständigheter.
Eftermiddagen och kvällen flöt under småprat, musik och sång. Det kom även ett långdistanssamtal från Christian i Singapore. Även om Ulla var trött och medtagen, så kunde vi säga hej till henne och det kändes som att hon njöt av besöket. Dagen efter, tisdagen den 7 april kl 10.25, tog Ulla ett sista andetag och avled med sin hand i sjuksköterskans.
Från sitt långa liv med den optimistiska inställningen, att allt ordnar sig till det bästa, somnade Ulla in lugnt och stilla, harmonisk, utan ångest. Säkert hade hon känslan av att ha levt ett gott, rikt liv, fullt av många upptåg och äventyr, med människor som hon älskade och som älskade henne.